1

Ljus tänds på nytt. Någonstans i världen, längst ute hos stjärnorna, drar någon fyr på en tändsticka och tänder de slocknande ljusen ännu en gång. Denna gång ska de brinna. Brinna och vackert lysa vägen åt alla vilsna själar ännu en gång.

Denna natt är det nyårsnatt och alla glada festmänniskor med hatten på sned och dricka i glaset dansar fram genom natten. I klungor står de, inte stilla en sekund, utan skrattar, dansar och kastar då och då blickar mot ljusen på himlen. De är lyckliga, kan man tro, men de flesta är inte det utan finner sin lycka i botten på sitt glas.

Kanske är det då de, som tysta vandrar mörka grusvägar fram, med bara sig själva som sällskap. Kanske är det dessa som verkligen VET vad lycka är. När de vandrar uppför en backe och sjunker ner i det frostigt kalla gräset och lutar sig bak på händerna för att titta upp i oändligheten, är det kanske för att de vet och förstår något som andra inte gör. Kan det vara så att dessa själar, som många kallar vilsna, är de som är på den mest rätta vägen av oss alla. Det är de som inte är ett dugg vilsna, egentligen. De ser upp mot stjärnorna och de kan se ljusen som tänds och de vet en sak. Känner det i sina hjärtan. De är hemma!