När Gud och Djävulen tog en fika

Det här är en kort berättelse jag skrev för flera år sedan, som ännu inte fått se dagens ljus. Idag tyckte jag att det var dags att dela med mig av den. Jag skrev den innan förra presidentvalet, alltså innan Donald Trump blev president i USA så den har några år på nacken och allt som tas upp kanske inte stämmer längre. Den är en smått politisk, men ganska underhållande, liten berättelse om Gud och Djävulen som har ett möte där de ska bestämma världens öde. Håll till godo!

Regnet öste ner i strida strömmar utanför och klockan var strax över ett när en långhårig blåögd man steg in på det lilla caféet. Han ryste på sitt långa, ljusa hår och några glittrande vattendroppar föll ur från det. Han såg ganska bra ut och var klädd i ett par jeans och en långärmad vit T-shirt. Han hade lite småstubbigt skägg på hakan och ett mjukt leende på läpparna. Han gick mjukt, nästan dansande, fram till disken och beställde en blåbärsmuffins och en kopp te. Därefter sjönk han ner vid ett litet fönsterbord och började läsa en av tidningarna som låg i en hög på bordet. Han såg ut som en vanlig kund och det såg ganska sofistikerat ut när han satt där och läste "Dagens nyheter" och smuttade på sitt te. En vacker bild av en vacker man. Några minuter senare klev en ny man in genom dörren. Han stannade precis innanför dörren och ryste av ett svart paraply innan han vände sig om. Han hade en svart tröja, svarta jeans och något eldigt i blicken. Det var nästan som att hans ögon var röda. Hans hår var mörkbrunt, nästan svart och han hade ett långt silversmycke kring halsen. Han beställde svart kaffe och ett wienerbröd. Därefter vände han sig om och lät blicken svepa över det nästan tomma cafét, den stannade när han fick syn på den ljusa mannen vid fönstret, han styrde stegen dit och sjönk ner vid det runda bordet. Mannen som läste tidningen tog ingen notis över honom utan fortsatte lugnt att läsa tidningen och smutta på sitt te. Den mörkhåriga mannen suckade irriterat.
"Jag är här nu! Ska vi sätta igång eller?"
Den ljushåriga mannen sänkte tidningen en aning och log.
"Ja, absolut min vän. Välkommen hit!"
Den mörkhåriga mannen suckade.
"Jag hade ju inte precis något annat val än att komma, eller hur?"
Den ljushåriga mannen skakade på huvudet och log lite.
"Nej, kanske inte. Men jag är i alla fall glad att se dig!"
Den mörkhåriga mannen suckade ännu djupare och röt nästan till.
"Gör dig inte till, Deus! Och ljug inte, du är inte dugg jävla glad att se mig och det vet du!" röt han.
Den ljushåriga mannen, som gick under namnet Deus, log mjukt.
"Jag försökte bara vara trevlig Shetani", svarade han.
"Att ljuga är väl inte trevligt, du som ska vara så jäkla god och helig jämt, också sitter du och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Du börjar tappa greppet Deus!"
Deus såg, en aning mer irriterat och en aning mindre mjukt, på Shetani.
"Och du, min kära vän, ska väl inte bry dig om ifall jag ljuger? Lögner är väl det du lever på. Kanske är det snarare du som börjar tappa greppet, kära Shetani!"
Shetani suckade och gned sig en aning över den raspiga kinden och kände att han var i stort behov av att raka sig.
"Jaja, skit samma om vem som börjar tappa greppet. Ska vi göra det här eller inte?"
Deus nickade och vinkade lugnande med händer.
"Ta det lugnt Shetani, var sak har sin tid!"
"Jo, jag vet men jag har lite att göra på jobbet idag så om vi skulle kunna snabba på processen lite..."
"Du kan inte skynda på ödet Shetani!" avbröt Deus.
Shetani suckade frustrerat.
"Jag är ödet och har jag bråttom så har jag!"

Deus suckade lite över vännens otålighet och okänslighet. Det här var viktigt och Deus tänkte ta precis den tid det tog, även om de fick sitta där tills domedag. Vilket, insåg han med ett leende, inte var särskilt troligt.
"Ja, du är medveten om hur det står till just nu Shetani?" frågade Deus lugnt.
Shetani skrattade till och lutade sig bak i stolen med armarna i kors.
"Jodå, jag är väldigt medveten om det", log han och hans leende såg nästan lite elakt ut.
Deus såg med två oroliga blå ögon på den eldiga mannen framför sig och suckade lite. Han lyfte sin tekopp och smuttade på den varma drycken.
"Jag hoppas att du har en plan med detta, Shetani?"
Deus slickade sig om munnen där en tedroppe fastnat i skäggstubben och hans ögon låg på Shetani i väntan på svar. Shetani viftade avfärdande med handen.
"Självklart har jag det! Helt taktlös är jag inte."
Han log självsäkert och tog en stor tugga av sitt wienerbröd. Deus satt alldeles stilla och väntade på att Shetani skulle fortsätta. Han kände rädslan som en klump i bröstet och såg med oro på Shetani.
"Helt ärligt Shetani, så förstår jag inte hur du kunde ta ett sådant stort beslut utan mig! Minns du inte vad som hände sist?"
Shetani nickade och såg förnärmat på Deus.
"Ja det är klart jag minns. Du påminner mig varenda gång vi ses!" fräste han irriterat.
"Det finns kanske en anledning till det", svarade Deus lika irriterat.
Deus blev sällan irriterad men av någon anledning lyckades Shetani reta upp honom varenda gång de sågs. Han hittade alltid de punkterna som fick Deus att koka och det tog honom flera veckor att lugna ner sig efter ett möte.
"Jag vet att det blev fel då, men det var länge sedan. Kan du inte komma över det? Alla andra har ju det", sa Shetani, en aning lugnare den här gången.
Deus såg förskräckt och en aning argt på Shetani.
"Hur kan du sitta och säga att alla har kommit över det? Det finns hur många som helst som fortfarande lider av det."
Shetani viftade avfärdande igen.
"Äsch, de som faktiskt har minne av det är inte så många längre", svarade han nonchalant.
Deus kände hur det nästan började ryka ur öronen på honom.
"Lägerna finns kvar Shetani! De pratar om det i skolorna över hela världen, de åker dit och ser det. Unga människor, som aldrig varit med om det, gråter när de är där och du avfärdar det? Du vet mycket väl att du gjorde fel och att du håller på att göra om det, förstår du inte hur mycket du kan förstöra?"
Deus flämtade andfått och ganska ytligt. Shetani satt med armarna i kors, ena ögonbrynet höjt och väntade tålmodigt på att Deus lilla vredesutbrott skulle vara över. När Deus spytt ut alla ord log Shetani och lutade sig närmare Deus.
"På tal om skolor, det var ett tag sedan där var en bombning på en skola i USA. Det var en bra idé, Deus. Snart får du ta över mitt jobb!"
Han log retsamt och lutade sig bakåt i stolsitsen och inväntade Deus reaktion. 
"Du skulle bara våga!" fräste Deus.
Shetani log och lade händerna på bordskivan för att luta sig ännu en aning närmare Deus ansikte.
"Jag vågar!" sa han med en retsam ton. "Jag skulle kunna göra det nu."
Han höjde utmanande ögonbrynet för att sedan se hur Deus reagerade. Deus strök det långa, ljusa håret ur ögonen och tog irriterat ett par djupa andetag.
"Shetani. Kan vi återgå till det vi faktiskt är här att prata om? Jag vill prata om dina små experiment, du kan inte skämta bort det som du gör med det förra kriget", sa Deus, betydligt lugnare den här gången.
Shetani suckade men nickade.
"Jaja, men det var faktiskt inte meningen att skapa förintelsen. Det var tydligen någon annan som beslutade om det."
"Hitler själv kanske?" morrade Deus. "Du skapade en dödsmaskin förra gången, hur tror du det går nu?"
Shetani suckade.
"Okej, okej! Du har rätt. Jag ska inte ta beslut själv", svarade Shetani och viftade avvärjande med händerna.
Deus nickade och log lite.
"Tack. Jag är säker på att jorden kommer vara dig evigt tacksam över det", sa Deus och log glatt mot Shetani.
Shetani fnös.
"Du behöver ju inte överdriva."

Shetani lutade sig bakåt i stolen och såg under lugg på Deus medan han väntade på att den ljushåriga kamraten skulle ta initiativ. Det var nämligen alltid Deus som tog initiativen till dessa möten så att Shetani betedde sig som han gjorde, det gjorde han av ren vana. Men den här gången sa Deus ingenting. Han satt alldeles stilla, med det där fåniga leendet på läpparna och väntade på att Shetani skulle säga något. Det var som en lång kamp som utfärdades mellan de två männen. Deus med sina blå, vänliga ögon som borrade sig in i Shetanis mörka, eldiga ögon. Tillslut vek Shetani undan med blicken och suckade.
"Okej. Vi kan väl börja med situationen i USA då..."
Han suckade irriterat och skämdes nästan för att han var den som förlorat den tysta stirrtävlingen. Men det var något med Deus ögon... de var så intensiva och vänliga. Det var obehagligt! Nu log Deus stort och nickade.
"Börjar du?"
Shetani suckade.
"Varför ska jag börja?" stönade han surt.
Deus log igen och tog en tugga av sitt blåbärsmuffins.
"För att det är du som ställt till med det här eländet... inte jag."
"Det behövs ondska i världen!" protesterade Shetani.
Deus nickade.
"Ja, det är jag väldigt medveten om. Men ondska ensam klarar inte någon av, tar man däremot godhet och ondska tillsammans, det är då det blir bra!" svarade Deus.
Shetani gjorde en irriterad grimas men fortsatte sedan.
"Okej då! Vad vill du göra med Donald Trump då? Jag såg till att han blev president, vill du avsätta honom eller vill du att han ska sitta en period?" frågade Shetani surt.
Deus log en aning över Shetanis tydliga ovilja till att prata på detta sätt men han svarade i alla fall.
"För mänsklighetens skull vore det kanske bäst att avsätta honom, men samtidigt kanske det behövs en katastrof för att världen ska komma på fötter igen. Trump kan vara den katastrofen?"
Shetani himlade med ögonen.
"Varför är du så förälskad i katastrofer?" frågade han och mötte Deus ögon.
"Jag är väl inte förälskad i katastrofer?!" protesterade Deus.
Shetani frustade till och skrattade.
"Inte? Det var inte jag som fick det att regna i fyrtio dagar och fyrtio nätter!" utbrast Shetani och skrattade högt.
Deus suckade och himlade en aning med ögonen.
"Det var ju över 2000 år."
"Ja? Och? Du kan ju inte komma över förintelsen heller och det var över sjuttio år sedan", svarade Shetani.
"Det är väl ändå skillnad!" fräste Deus. "Du har gjort mycket värre saker än mig, du har..."
"Du korsfäste din egen son när han var människa! Jag upplever inte det som speciellt snällt Deus!" avbröt Shetani.
Deus såg förskräckt ut ett ögonblick innan han tog sig.
"Det var inte min son, det var en del av mig som..."
"Som förkroppsligades och levde på jorden bland alla människor. Ja, jag har hört den förr. Kan du inte bara stå för att du också gör elaka handlingar och att det där inte var särskilt snällt?"
Shetani såg utmanande på Deus. Deus, å andra sidan, harklade sig och bläddrade i tidningen en smula. Vem som helst kunde se att han skämdes.
"Det...", började han men avbröt sig för att harkla sig igen. "Det är inte det vi är här för att diskutera."
Shetani såg hur obekväm Deus kände sig och log lite. Han tyckte att det var på tiden för Deus att erkänna att han också gjort fel, Shetani var enormt medveten om att han gjorde fel och därför erkände han det.
"Okej då. Så du vill ha en katastrof igen?" frågade Shetani och lämnade motvilligt den förra diskussionen.
Deus såg lättat på Shetani och nickade.
"Jag tror det behövs."
"Varför?"
Deus log svagt.
"För jag tror att människorna behöver ett slags uppvaknande. Det är som att de inte kan se sina egna fel och brister när de tydligt förstör. Kanske kan en katastrof väcka dem", svarade han.
Shetani lade armarna i kors och såg menande på Deus. Ett litet skratt lämnade hans röda läppar innan han tog till orda.
"Att inte se sina egna fel och brister, du jag tycker mig känna igen det där", sa han menande.
Deus stelnade till och mötte irriterat Shetanis roade blick.
"Du vägrar erkänna det ja...", utropade Deus med en protesterande ton i rösten.
Shetani skrattade.
"Jag har gjort många fel genom åren. Förintelsen var fel, atombomben var fel, att skapa IS var fel. Jag erkänner det! Tycker inte du att det är din tur att erkänna?"
Shetani njöt över den makt han hade för stunden. Shetani visste när han gjorde fel och kunde erkänna det. Han kallades för ond men han hade en gnutta gott inom sig och det stod han för. Deus, den vänliga genomgoda mannen som satt framför honom med ett envist uttryck i ansiktet, ville inte stå för att även han hade en gnutta ondska inom sig. Där hade Shetani övertag och han gillade det. Deus såg surt på Shetani.
"Jag har inget att erkänna", svarade han.
Shetani suckade, irriterat.
"Du är nog den mest envisa person jag någonsin träffat. Du har ondska i dig! Det var ju för fasen du som sa att ondska och godhet kompletterar varandra, det måste innebära att du har det inom dig."
Deus såg åt sidan och tog en tugga av muffinsen.
"Ska vi säga att Trump stannar då?" frågade han i ett vagt försök att byta samtalsämne.
Shetani skrattade bittert.
"Du är så jävla feg Deus", sa han och tog en klunk kaffe innan han fortsatte. "Visst, Trump stannar men hur gör vi med kriget i Syrien?"
Deus suckade lättat innan han svarade.
"Tona ner det. Det har pågått en lång tid och det är dags att långsamt tona ner det", svarade han.

Långsamt, men effektivt, betade de av land efter land och diskuterade för och nackdelar om allt. I Kina skulle miljöproblemen snart börja minska men först skulle de öka. Snart skulle det bryta ut ett inbördeskrig i Nordkorea eftersom nordkoreanerna skulle tröttna på maktövertaget. USA skulle bli bankrutt eftersom de beslutat sig för att behålla Trump i en presidentperiod. Slutligen kom de fram till ett sista land och Shetani suckade uttråkat. Dryckerna var druckna och kakorna uppätna så nu satt de bara och diskutera, något som Shetani fann outhärdligt tråkigt. Deus tyckte visserligen inte heller att det var särskilt kul men han uttryckte det inte lika hjärtligt som Shetani.
"Alltså, när du sa att vi skulle ha 'ett litet möte' så trodde inte jag att det skulle vara i timtal", suckade Shetani irriterat.
"Vi är snart klara", svarade Deus.
Han var också irriterad och det syntes på honom en smula, men han var bättre på att dölja det.
"Vi har bara Sverige kvar", fortsatte han.
Shetani fnös till.
"Sverige. Vad sa vi om det sist?" undrade han.
"Vi valde Socialdemokraterna, ökade invandringen men satte upp gränskontroller. Ekonomin ser inte heller ut att vara helt rättvist fördelad, vilket jag tror vi bestämde sist. Skolresultaten går neråt och det går helt enkelt inte bra för Sverige", svarade Deus och kikade ner i några papper han tagit med sig.
"Jämställdheten? Hur går det med den?" frågade Shetani ointresserat.
Deus log lite.
"Ja de påstår ju att de har mest jämställdhet i världen och är öppna för allting men lönerna är fortfarande olika för män och kvinnor. Det finns fortfarande en massa fördomar och kvinnor i köket-skämten är fortfarande på topp."
Shetani frustade till lite vid "kvinnor i köket".
"Alltså jag måste ändå säga att det var en jävligt bra idé!" sa han och fnissade.
Deus såg frågande på honom och Shetani skyndade sig att förklara.
"Kvinnor i köket!" svarade han. "Bästa skämten någonsin!"
Deus skakade frågande på huvudet.
"Jag har aldrig förstått grejen med dem", sa han och bläddrade i sina papper.
Shetani såg förskräckt på Deus.
"Aldrig förstått grejen?"
Deus skakade på huvudet och Shetani suckade för ett ögonblick innan ett leende spred sig på hans läppar.
"Vad gör man när diskmaskinen går sönder?" frågade Shetani med ett stort leende.
"Va?"
"Kom igen då! Vad gör man när diskmaskinen går sönder?"
Deus ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
"Jag vet inte."
Shetani lutade sig framåt och log, som om han skulle berätta en hemlighet.
"Man slår henne", sa Shetani tyst och fnissar för sig själv.
Deus bara stirrade på Shetani som om han tappat greppet totalt.
"Fy!" väste Deus.
Shetani stannade upp i skrattandet och såg frågande på Deus.
"Va? Vadå?"
"Det där var det mest fördomsfulla och ignoranta jag någonsin hört. Inte konstigt att det inte är jämställt i världen om DET DÄR ska föreställa humor", fräste Deus argt.
Shetani såg en aning förolämpat på sin vän.
"Vadå? Det är ju kul."
Deus skakade på huvudet.
"Nej, det är allt annat än kul. Det där är nog något vi ska prata om genast. Våldtäktsstraffen i Sverige, vad tycker du?"
Deus försökte styra bort tankarna från det osmakliga skämtet. Shetani ryckte på axlarna.
"Äsch, jag vet inte", svarade han ointresserat.
"Men det gör jag!" utropade Deus och slog näven i bordet.
Shetani frustade till.
"Oj du har tydligen mycket åsikter i det här ämnet", skrattade han.
"Ja, jag tycker vi ska höja straffet för våldtäkt. Det ska bli lättare för offren att få rätt."
Shetani såg skeptiskt på Deus.
"Varför då?"
Deus såg förskräckt på Shetani och slet hetsigt det långa håret ur ögonen.
"Varför? Jo! För att om hon säger nej, är full, har kort kjol, sover eller vad som helst annat som innebär att hon inte vill eller är oförmögen att säga om hon vill eller inte, då ska våldtäktspersonen dömas!"
"Men...", började Shetani men avbröt sig när han såg Deus mörka, allvarliga blick.
Han ryste av sig obehaget för Deus hade förmågan att se riktigt farlig ut när han var arg, även om han aldrig skulle få för sig att göra något.
"Men!" började Shetani igen. "Om hon inte säger något, hur ska då våldtäktsmannen veta att det är ett nej? Och om hon har kort kjol, då ber hon ju om det? Det är lite det som kvinnor är till för."
"Vadå? Att ha sex med?" frågade Deus argt.
Shetani nickade.
"Ja, och laga mat och sådär åt en."
Deus såg förfärat på den mörka, märkliga mannen framför sig.
"Du är ju sjuk i huvudet på riktigt. De är väl precis lika mycket värda som män. De ska väl ha precis samma rättigheter som alla andra. Alla ska ha det. Alla är lika mycket värda Shetani. Du kan inte dela in dem i 'människor och människor' för de är alla samma."
Shetani log lite.
"Tack så hemskt mycket för den lilla föreläsningen" sa han och slog ihop händerna på ett störigt vis. "Men helt plötsligt blir en kvinna gravid eller något och kan inte jobba på jättelänge och då tycker jag inte att hon förtjänar att få lika mycket betalt som männen."
Deus viftade tillrättavisande med det vänstra pekfingret.
"Det krävs två personer för att en kvinna ska bli gravid, Shetani. Två personer minst!"
Shetani ryckte på axlarna.
"Ja? Vart vill du komma?"
"Ja, männen har väl precis lika mycket ansvar i om en kvinna blir gravid eller inte. Det är inte så att hon klarar det på egen hand", svarade Deus.
Shetani lös upp.
"Precis! Inte ens det klarar hon själv! Varför ska hon då ha lika lön och låta 'våldtäktsmannen' få straff? Hon borde ju bli glad som kanske blir med barn efter en våldtäkt. Alla kvinnor vill ju ha barn, det är männen som får göra det tyngsta jobbet som måste befrukta dem. Kvinnorna får ledigt från jobbet i månader för att ta hand om en unge medan männen sliter. Vi drar tyngsta lasset", försvarade Shetani glatt.
Deus spärrade ilsket upp ögonen och skulle precis till att ryta till ordentligt när en tanke formades i hans huvud. Hans ilskna uttryck förvandlades till ett listigt leende.
"Du har ju rätt Shetani!" utropade han.
Shetani, som satt och flinade, stelnade till en aning.
"Har jag?" frågade han förvånat.
Deus nickade.
"Ja! Kvinnor och män ska inte alls ha lika lön."
Shetani log fundersamt, som om han inte riktigt vågade tro att Deus helt plötsligt ändrat åsikt så tydligt.
"Neej", sa han tveksamt men nickade. "Vad bra att du insett det! Så hur ska vi göra detta på ett bra sätt då?"
Han bestämde sig för att helt enkelt tro på Deus. Deus brukade inte vara den som ljög, han var den mest sanningsenliga man som Shetani någonsin träffat.
"Ja. Männen får ju mindre lön!" utropade Deus glatt.
Shetani ryckte till.
"Ursäkta?"
Hans röst lät irriterad och han kände hur det glada humöret försvann igen.
"Vadå, männen får mindre lön?" frågade han surt.
"Ja, du sa ju att kvinnorna inte kunde få lika lön för att de helt plötsligt blev gravida. Men enligt dig är det männen som gör allt det jobbiga och som borde få ledigt, eller hur?"
Shetani nickade tveksamt, osäker på vad han egentligen borde göra i den här situationen.
"Precis. Då får männen vara hemma istället och få mindre lön. Det blir väl rättvist!"
Deus log när Shetani genast började protestera.
"Det blir väl inte alls rättvist. Lika lön för alla."
Deus skrattade till.
"Så när männen helt plötsligt får mindre lön än kvinnorna, då fungerar konceptet med lika lön. Men när det är kvinnorna som vill ha lika lön med männen, då är de bara jobbiga?" frågade Deus skadeglatt.
Shetani öppnade munnen och skulle till att säga något men hejdade sig.
"Fan också", muttrade han och lutade ena armbågen på bordet och lät huvudet vila i handen.
Deus såg förväntansfullt på honom och kände en slags glädje rusa runt i kroppen. Han visste att Shetani inte skulle hitta någon utväg ur detta, Deus hade vunnit.
"Visst", fräste Shetani. "Vi gör allt det där feministiska skit som du ville göra, nöjd?"
Deus nickade och antecknade det i sina papper.
"Jadå, mycket nöjd."
Shetani drog ena handen genom håret och försökte frustrerat ignorera det faktum att Deus använt Shetanis egna ord mot honom för att få som han ville. Det var inte rättvist, inte snällt, extremt otrevligt och precis samma metod som Shetani själv brukade använda när han ville få som han ville.
"Okej, vi går vidare" muttrade han. "Skolorna i Sverige?"
"Ja, betygsystemet är jättedåligt och får väldigt många ungdomar att må fruktansvärt dåligt och vara på väg in i väggen på grund av stressen de känner över betygen. Den psykiska ohälsan bland unga ökar stadigt och har sedan 2008 ökat med 36 % ", svarade Deus.
Shetani rynkade pannan.
"Görs det något åt det då?"
Deus skakade på huvudet.
"Nej, visst försöker politikerna göra något men det som verkligen behövs göras görs inte."
Han bläddrade runt bland sina papper samtidigt som han pratade och Shetani nickade. Det här var ett ämne han tyckte var mycket mer intressant än feminism.
"Vad tycker du ska göras då?" frågade Shetani när Deus pratat färdigt.
Deus ryckte på axlarna.
"Jag vet inte riktigt, finns det någon lösning?"
Shetani nickade.
"Självklart finns det en lösning!" utropade han och ryckte åt sig några papper. "För det första behövs något göras åt betygsystemet, för när A+A+A+A+E blir ett D då är det inte konstigt att det går sämre i skolorna. För det andra finns det saker i skolorna som man inte behöver lära sig och som kan tas bort ur undervisningen och istället lär man sig stresshantering och att jobba med sin självkänsla. För det tredje borde läxorna minskas så att barnen slipper ta med sig skolan hem. Undervisningen ska vara varierande för att bara sitta och lyssna varje dag är deprimerande. Fler kuratorer och psykologer och lärare som bryr sig!"
Shetani blev nästan andfådd över den mängd ord han fått ur sig. Deus såg förvånat på honom och nickade långsamt. Han visste inte riktigt vad han skulle svara.
"Okej..." började han. "Det går kanske att lösa."
"Det SKA lösas!"
Deus nickade.
"Men det finns väl mer än betygen som är..."
"Det är klart det finns andra saker som påverkar!" utropade Shetani. "Är du dum? Det är sociala medier och den där ständiga hetsen utifrån om hur man ska se ut och hur man ska klä sig och vara för att passa in. Den finns överallt och politikerna gör inte ett skit för att ordna det. Därför vill jag att det ska finnas ett ämne som lär eleverna att hantera det. Med meditation eller vad som nu passar dem. Och så att de får jobba med självkänslan."
Deus nickade.
"Okej, jag säger inte emot!"
Han skrev in det i papperna och log mot den upprörda Shetani innan han gick vidare till nästa ämne.
"Ekonomin i Sverige?"
Shetani nickade ointresserat.
"Ja, vad är det med den?"
"Den är på väg käpprätt åt helvete", svarade Deus.
Han viftade det ljusa håret åt sidan och strök sig en aning över stubben. Shetani fnös till och kliade sig på hakan innan han svarade.
"Så vad tycker du? Vi fortsätter på det spåret va?"
Shetani såg underligt upphetsad ut vid tanken på att det skulle gå ännu sämre för Sverige. Deus log lite för det var så typiskt Shetani att tänka så, även om Deus svar inte motsade Shetanis.
"Ja", började Deus. "En katastrof vore nog på sin plats även där."
Deus verkade inte ens reflektera över vad det var han sa men Shetani frustade till.
"En katastrof? Men driver du?" frågade han och skrattade högt och ljudligt.
Deus såg förvånat på den skrattande mörka mannen framför sig och nickade.
"Ja en katastrof. Katastrofer brukar faktiskt medföra förändring och det behöver Sverige."
Shetani fortsatte skratta och Deus började känna sig otroligt irriterad.
"Men vad är det?" fräste han tillslut.
Shetani försökte lugna sig från skrattattacken innan han svarade.
"Jag sa ju det innan. Du älskar katastrofer, också kallar du dig själv för Gud. Det är så jävla roligt", skrattade han.
Deus såg, om möjligt, ännu mer irriterad och förolämpad ut.
"Ja vadå då? Katastrofer behövs och som Gud är det min uppgift att se det!"
Shetani skrattade ännu högre.
"Det är det som är grejen, Deus. Det är min uppgift att hitta katastrofer. Min uppgift är att förstöra och din att hitta lösningar, men just nu gör vi båda jobben tillsammans."
Då hördes ett högt och roat "HA!" från ett bord en bit bort. Både Deus och Shetani ryckte till och Deus blev så förvånad att han glömde vara arg. En bit bort vid ett bord satt en rödhårig kvinna klädd i vitt och gröna ögon. I ena handen höll hon en bok och i den andra ett glas iste. Hon såg roat och kanske en aning irriterat på de båda männen vid fönstret. De, å andra sidan, såg förvånat, men mest irriterat, på den främmande kvinnan som avbrutit.
"Ursäkta mig", sa Deus irriterat. "Roar vår konversation dig?"
"Vem fan är du att avbryta oss?" utropade Shetani irriterat.
Kvinnan log och lade lugnt ner boken och satte ner sitt glas. Därefter vände hon den gröna blicken mot männen och log en aning.
"Er konversation roar inte mig", svarade hon.
Hennes röst var mjuk men med en hård underton.
"Nähä, varför lyssnar du då?" undrade Deus med fortsatte irritation.
Shetani nickade medhållande och såg på kvinnan med sina eldiga ögon. Kvinnan log igen.
"För ibland när man hör något som skrämmer en, då kan man inte låta bli att lyssna", svarade hon och vände blicken ifrån dem för att ta en klunk av sitt orangefärgade iste.
Shetani och Deus bytte en blick av förvåning och irritation. Irritationen ville nämligen inte lägga sig, även om de var förvånade över kvinnans ord.
"Vadå skrämmer?" undrade Shetani surt.
Kvinnan mötte deras blickar igen och det var något underligt med hennes blick som fick de båda männen att lyssna.
"Ja, ni är väl Gud och Djävulen?" frågade hon roat. "De som tror sig bestämma över världen."
Det sista sa hon med en slags sarkastisk underton, en ton som fick Shetani att bli fruktansvärt arg.
"Vadå tror sig bestämma?" utropade han ilsket. "Vem fan är du egentligen din avbrytande... bitch?"
Kvinnan log, överseende och roat. Deus kände sig också otroligt förolämpad men bestämde sig för att bibehålla lugnet, i och med att kvinnan verkade ganska så rubbad.
"För det första så ja... jag är Gud och Shetani är djävulen. För det andra så tycker jag att det är hemskt otrevligt av dig att avbryta vår konversation och säga att vi gör ett dåligt jobb!" sa han därför med lugn, men bestämd, ton.
Kvinnan skakade på huvudet.
"Jag sa aldrig att ni gjorde ett dåligt jobb. Jag sa att ni tror att ni bestämmer", svarade hon. "Om ni gör ett bra eller dåligt jobb är inte min uppgift att bestämma, även om jag har åsikter."
Shetani och Deus stirrade på henne som om hon kom ifrån en annan planet. Kvinnan verkade ju fullständigt sinnessjuk. Hon hade ingen känsla för verklighet och hon kom med falska anklagelser.
"Deus?" började Shetani frågande. "Jag tycker att vi går!"
Han morrade fram det sista för han var så fruktansvärt arg att han inte klarade av att säga något annat utan att börja skrika och gorma. Deus nickade och Shetani lyfte sig halvvägs innan kvinnan avbröt honom.
"Vågar ni inte höra mina åsikter?" frågade hon med en road ton. "Jag trodde att ni var modiga."
Shetani stelnade till mitt i rörelsen och hans ansikte blev hårt och argt. Deus, som precis varit på väg att resa sig stelnade också till och såg förvånat på kvinnan. Han sjönk ner i stolen igen, följd av en irriterad Shetani. Deus suckade trött.
"Visst!" fräste Shetani.
Deus såg fortsatt trött ut och mötte, en aning surt, kvinnans blick.
"Säg då!" sa han.
Kvinnan lyfte sakta sitt te och tog en klunk innan hon mötte männens blickar och log.
"Det ni gör", började hon och lade benen i kors. "Är inte att rädda världen. Ni hjälper den inte genom att ge den katastrofer."
Shetanis ansiktsuttryck förändrades och han log skadeglatt mot Deus.
"HAHA, jag sa ju det Deus! Dina katastrofer hjälper inte!"
Han skrattade högt och Deus såg irriterat på honom.
"Jag tror inte att hon var klar Shetani!" fräste han surt.
Kvinnan log och tog upp isteet och höll det i sina händer.
"Shetani, att skada den på det sätt du gör, fungerar inte heller", fortsatte kvinnan.
Hon drog fram det röda håret och började fläta det samtidigt som hon bibehöll ögonkontakten med Deus och Shetani.
"Genom historien är det enda ni gjort att bråka med varandra. Ni har trott att ni själva vet bäst och låtit era dåliga beslut gå ut över världen och djuren. Ni har låtit en del av livet på jorden få makten för att det är de som kallas för er avbild. Människorna klarar inte av den sortens makt!"
"Vänta, vänta, vänta!" utropade Shetani och viftade med händerna.
Han blundade och det såg ut som att han koncentrerade sig djupt innan han öppnade ögonen och fortsatte.
"Människorna har inte tagit egna beslut", sa han sedan.
Deus skakade på huvudet.
"Nej, det är vår uppgift!"
Kvinnan log.
"Shetani, du sa ju själv att andra världskriget var meningen men inte förintelsen", sa hon.
Shetani såg förvånat och en aning upprört på kvinnan. Han sträckte på sig en aning, som för att se större ut.
"Har du lyssnat på hela vårt samtal?"
Kvinnan brydde sig inte om att svara. Hon bara log och bytte ställning på benen igen.
"Så om förintelsen inte var meningen måste det ju innebära att människorna visst kan ta egna beslut."
Hon såg på Gud och Djävulen och väntade på en reaktion. Men de båda männen satt alldeles stilla och bara stirrade på kvinnan. De var väldigt olika. En hade mörka och eldiga nyanser och den andra ljusa och vänliga. Båda två såg på henne, den ena med blå och den andra med svartröda ögon. Hon log och mötte deras blickar med sina gröna ögon och avslutade flätandet av håret.
"Alla varelser tar egna beslut, det är förutbestämt att de ska ta egna beslut. Det ni gör är att ta dåliga beslut och ge dem till människorna som de får ta sina egna beslut utifrån. Människorna har ihjäl djur utan mening, de förstör jorden, de förstör naturen, de förstör sig själva och det gör de bara för att ni gett dem för mycket makt", sa kvinnan.
Hennes röst var så märklig, det tyckte både Deus och Shetani. Även om hon pratade om allvarliga saker som antagligen gjorde henne upprörd och eldad, behöll hon lugnet och talade stilla och vänligt med dem. Det gick inte att låta bli att lyssna på henne, vilket kanske var meningen.
"Människorna är fantastiska varelser. Smarta och väldigt vackra, men de är inte gjorda för makt", fortsatte kvinnan.
Hon lutade sig tillbaka och väntade på några ord ifrån Deus och Shetani som nu suttit tysta en stund. Deus kände sig en aning förvirrad och visste inte riktigt vad han skulle säga och Shetani ville inte säga något. Han var arg.
"Men..." började Deus.
Kvinnan riktade genast sin uppmärksamhet mot honom och väntade vänligt på hans ord.
"Om inte människorna är gjorda för makt, är vi det då?"
Kvinnan log och drack det sista av sitt iste innan hon reste sig upp.
"Tycker du det?" frågade hon samtidigt som hon drog på sig en grönaktig jacka.
Deus ryckte på axlarna och vände blicken mot Shetani som fortfarande satt stilla. Han skakade lite på sig och såg upp mot kvinnan.
"Tycker du?" frågade han barskt.
Kvinnan log.
"Jag frågade först."
Shetani suckade irriterat men insåg att han lika gärna kunde ge sig. Hon skulle inte ge sig förrän han gav ett svar.
"Nej..." började han. "Än så länge har vi bara skapat mer krig och elände i världen."
Deus suckade och nickade.
"Ja", sa han tyst. "Jag trodde det skulle hjälpa när vi skickade ner en del av mig själv..."
Han avbröt sig och suckade när han såg Shetanis blick.
"... min son till jorden. Men människorna tolkade det annorlunda än vad jag tänkt mig", fortsatte han sedan och erkände äntligen vad det var han gjort med Jesus.
Shetani såg ganska nöjd ut vid det erkännandet och vände sig därför till kvinnan och log lite, svagt men där fanns ett leende.
"Vad tycker du att vi ska göra då?" frågade han.
Kvinnan log och sjönk ner på en stol vid Deus och Shetanis bord.
"Ja, det Deus sa om jämställdhet och Shetani sa om psykisk ohälsa tyckte jag om. Behåll det", svarade hon.
"Ekonomin då?" frågade Deus fundersamt.
Kvinnan log.
"Det finns inte mycket att göra åt den. Löfven kommer köra den i botten, och gör inte han det så kommer nästa minister att göra det", svarade kvinnan.

De fortsatte samtalet och kom på lösning efter lösning på all världens problem. Och de problem de inte kom på lösningar på skulle nog ordna sig sinom tid ändå. Det var som kvinnan sa; vissa saker var menade att hända och de kunde inte ens Gud rå på. Eller Djävulen. Efter att ha pratat om botemedlet till cancer och om cannabis i medicinskt syfte faktiskt funkade eller om det var cellgifter som gällde, reste kvinnan sig upp.
"Ja det här var trevligt, men nu måste jag gå", sa hon bara.
Hon tog sina saker och började gå mot dörren. Shetani och Deus såg förvirrat på varandra och Deus hindrade henne förbryllat.
"Vänta!" utropade han. "Du har hjälpt oss massor och vi vet inte ens ditt namn."
Den rödhåriga kvinnan log och viftade lite med sitt hår.
"De brukar kalla mig Gaia", svarade hon och log.
Sedan var hon borta, lika plötsligt som hon kommit. Shetani och Deus satt förvirrat kvar och såg efter henne.
"Gaia", sa Shetani plötsligt. "Det är grekiska va?"
Deus nickade.
"Moder Jord", svarade han.
Shetani log.
"Ja, hon vet säkert vad som är bäst."
Deus nickade.
"Hon får följa med på nästa möte!"
"Ja hon fick ju äntligen dig att erkänna dina misstag och det kallar jag framsteg."
Shetani reste sig upp och tog sitt svarta paraply. Deus skrattade lite.
"Jaja, hon fick dig att verka snäll och det är det få som lyckats med!"
Han reste sig också och tillsammans gick de ut ur caféet och ut i världen. Världen som de kanske precis räddat, från sig själva. Eller från politiken. Vad kvinnan sagt var nämligen att sprida kärlek istället för katastrofer, vilket Deus motvilligt gått med på. För kärlek är det starkaste som finns bland människorna och hjälper inte det- då hjälper inget!