Staden vaknar

Klockan sex på morgonen sover staden fortfarande. Det är bara jag som vandrar längs kullerstensgatorna mellan de små gatuhusen där rosorna klättrar längs fasaden. Det är tyst, så tyst det blir i en liten stad och jag njuter av denna ensamma stund på morgonen, innan staden vaknar. Det varar inte länge, den stunden ensam i en brusande stad, strax efter sex vaknar de första morgonpigga pensionärerna och slår upp sina fönster och låter hurran puttra igång. Doften av nybryggt kaffe börjar spridas mellan de små färgglada gatuhusen med pelargoner i fönstrena. Jag föreställer mig att tanterna och farbröderna går upp i slitna inneskor och en mjuk morgonrock, de tar med sig en bra bok från bokhyllan, eller går ut till brevlådan för att hämta tidningen som kom en timme tidigare. De sätter sig i den mjuka läsfåtöljen vid fönstret och läser medan de väntar på att kaffedoften ska sprida sig. Någon annanstans vaknar en familj och i ett mjukt morgonkaos äter de frukost tillsammans innan alla ska iväg åt olika håll.

Botaniska trädgården står öppen och där har ingen vaknat än, det är bara jag som får vandra där. Ensam med morgonsolen och de prunkade blomsterbäddarna med blommor av alla färger och sorter. När jag går bland de blomstrande dahliorna i olika färger är det bara jag där, men jag föreställer mig att det bor älvor bland dahliorna på somrarna. Älvor som tvättar sig i den blomsterdoftande daggen som droppar från pompondahliorna i olika färger, innan de flyger iväg för att ta hand om den ljuvliga trädgården. Kanske är det de som visar bin och humlor vägen till de blommor med mest nektar, eller så är det de som ser till så att blommorna får blomstra ett tag till.

Mornarna har börjat bli kyliga känner jag när jag går genom det våta gräset och fryser om tårna, jag stannar och luktar på blommorna och drar djupa andetag av den friska morgonluften som blandas med blommornas fruktiga doft. Längs den gamla kullerstensgatan går jag vidare och ser kulturens gamla trähus sträcka upp sina spetsiga halmtak över trästaketet. Jag gick mellan spjälorna och förundras över de svunna tider som lämnat sådana tydliga spår även i nutiden. När jag vandrar förbi domkyrkan som sträcker sina tinande torn mot den blå himlen, går föräldrar förbi med barn i handen. Barn som berättar om vad de ska hitta på idag i skolan och föräldrar som jäktat tittar på klockan, föräldrar som leende ser på sina barn när de pratar om vem de ska leka med idag och vad de vill göra när de kommer hem igen. Pensionärer som druckit morgonkoppen och nu går på promenad med små taxar och skäggiga hundar med väst på sig. Cyklisterna cyklar i hög hastighet på gatorna och överallt öppnas portar och dörrar som folk kommer ut ifrån. Jag går sakta hem igen, för nu har staden vaknat.

Godmorgon Lund!